känna eller ej gifvit akt till ordens vanliga öfvergångar från det ena tungomålet i det andra, och alla språks behof af hvarandra, likasom sjelfva nationernas, förställa sig vanligen, att, de utländska ord undantagna, om hvilka det är nu bland oss fråga, hela det öfriga språket tillhör oss sjelfva och uppväxt, att så må sägas, från egen grund. Kan hända skola desse med någon förundran erfara, att om det stafningssätt, hvilket här föreslås, varit i den äldre svenskan så bestridt, som man sökt i sednare tider göra det, skulle språket i denna stund sakna en högst betydlig del af sjelfva de ord, hvaraf man nu betjenar sig såsom fullkomligt svenska, utan att ihågkomma eller kanske ens misstänka deras utländska ursprung. Att ej nämna alla öfriga lån af denna beskaffenhet, gjorda från äldre och nyare språk, kunde lätteligen flera sidor uppfyllas endast med sådana ord, tagna ur latinen, i hvilka det främmande c lemnat, redan från ålder, sitt rum åt vårt inhemska k. För att likväl hvarken falla i vidlyftighet eller brista i bevis, skola vi inskränka oss till det möjligast ringa antal, hvari man skall finna de nu mera fullkomligt svenska orden ställda, för jemförelses skull, bredvid deras latinska ursprung.
| Kalk | af | Calx. |
| Kammare | Camera. | |
| Koppar | Cuprum. | |
| Kanna | Cantharus. | |
| Kysk | af | Castus. |
| Källare | Cella. | |
| Kampe | Campus. (häst.) G. L. |
