motståndare icke följt några säkra stafningsgrundere och sjelf ofta afvikit ifrån sina reglor.
Vid anfall emot förbättringar försummas sällan att låna vapen af sjelfva deras nyhet. Detta vapen vände man äfven emot Svedberg. Flere af tidehvarfvets bästa språkkännare hade dock hyst samma meningar som han. Professor Martin Brunnerus hade utgifvit en Disputation Contra geminationem vocalium, och vid en annan bifogat: Disquisitio brevis de abusu literæ H in scriptura sermonis vernaculi. Vokalernas fördubbling, hvarom i synnerhet tvistades, hade blifvit ansedd oriktig, och på den grund förkastad af GeneralGuvernören Olivecrantz, Örnhjelm, Peringsköld, Tjällman, Aurivillius och slutligen äfven af Lagerlöf.[1] Det rättaste kan öfverdrifvas, och detta händer merendels i början.
År 1713 eller tre år innan Schibboleth utkom, hade en anhängare af den nya Ortografien, Johan Jacob Pfeiff, utgifvit en bok De habitu et instauratione sermonis Suecani, hvilken, jemte åtskilligt rörande språkets art och förbättrande, äfven handlar om stafsättet. Icke nöjd att förkasta de dubbla vokalerna, fördömmer Pfeiff äfven
- ↑ De trenne förstnämde hafva icke utgifvit något om ortografien; men Olivecrantz hade uppsatt sina tankar i detta ämne, hvilka han meddelat Lagerlöf, som anfört några af dem i 9 Kapitlet af sin Disputation.
