til rætta fœrståndet af Suenske Skrivlagen, samt 1756 en Räfst med sina orthographiska arbeten, tillika med en orthographisk Tavla. Dessutom har han i akademiska disputationer afhandlat detta ämne. Hans tekniska termer, dem han ifrån latinska förvandlat till svenska; hans stil, hans föreställningssätt, hans reglor äro af en utmärkt besynnerlighet, den han dref till sin höjd i det så kallade Nordens Huvud Document äller Runa-Alphabetets Hemlighet, tryckt år 1768, hvari han bland annat af de hebreiska och runska alfabeten sammansatt ett törnekrönt hufvud. Om dylika påfund vanhedra menniskosnillet, förtjena de likväl att nämnas, för att visa huru mycken fara man löper i alla ämnen, så snart man afviker ifrån den väg sunda förnuftet utstakar.
Sven Hof, Professor och Lektor i Skara, framgaf 1753 till Vettenskaps Akademien Svänska Språkets rätta Skrifsätt med sina bevis. Af alla som skrifvit om svenska stafningen, är han utan tvifvel den, som fattat ämnet i den största vidd. Det är af honom afhandladt efter den då rådande Wolfianska metoden. Såsom hufvudreglor antager han, att ögat bör se hvad örat hör, att intet ljud bör hafva tvenne tecken, och intet tecken mer än ett ljud, samt att både skrifning och läsning böra göras så lätta som möjligt är. Vissa af dess ortografiska satser borde således strida
