snarare roa än gagna den lärda verlden. Både han och Hof trodde de oumbärliga främmande ord böra skrifvas på svenskt sätt. Ihres egna uttryck äro: «Om våra ögon i början ej för mycket ledo, borde vi vid främmande ords stafvande föra oss till sinnes, att vi skrifva för svenska, och ej för dem, som lärt stafva i Frankrike. De Romare och Greker skrefvo främmande ord på sitt vis; så göra ock än i dag andra folkslag. Italienaren och Spanioren skrifva philosophi med f; Fransosen Ægypten med E. Men vi sätta oss i nödvändighet att förstå hela fransyska ortografien, innan vi med trygghet kunna läsa och skrifva vårt eget. Med Tyskan bruka vi vår rättighet – – –».
För egen del har Akademien ansett frågorna om de utländska orden och deras skrifning, vara för språket af den största vigt. Vid deras afgörande har hon lagt till grund, att det största fel i ett språk är, att icke kunna uttrycka begreppen, och den största orimlighet, att i samma språk äga tvenne olika stafsätt, det ena som förstås, och det andra som icke förstås af de infödda. Dessa obestridliga sanningar synas väl redan tillräcklige, att försvara den mening Akademien fattat. Hon har likväl trott ämnet förtjena, att i hela sin vidd betraktas, och har derföre i ett särskilt Betänkande framställt de skäl, som på båda sidor kunna anföras,
