stafningsläror vanligen hafva, i hvilka man merendels åtnöjer sig med blotta föreskrifterna. För att lätta Läsares möda, och i synnerhet deras, som vid förefallande tvifvelsmål önska känna Akademiens tankar, finnes vid slutet af hvar fråga allt sammandragit i korta och bestämda reglor, hvilka under skrifningen med lätthet och säkerhet kunna rådföras.
Alla de ämnen, som genom allmänna grunder och minnesreglor kunnat upplysas, han Akademien sökt i sin Afhandling utreda, men hon känner likväl, att icke allt dermed är fullkomnadt. Tvenne slags frågor förekomma i skrifningen af alla språk, hvilka icke genom ortografiska reglor kunna afgöras. Till det förra slaget hör det som ensamt ankommer på kännedomen af de grammatiska böjningarna, deras paradigmer och vissa ords afvikelser derifrån. Sådant måste läras icke genom ortografien, utan genom den delen af grammatikan, som kallas etymologi. Det andra slaget består af ord, i hvilka fråga icke är om det ena eller andra ljudets betecknande genom den eller den bokstafven, utan om sjelfva ordets ljud eller huru det rätteligen heter. Ännu är t. ex. icke hos alla fullkomligen afgjordt, hvilket är rättare, Furste eller Förste, Tjugu eller Tjugo, ömnig eller ymnig, värma eller varma, sysslosätta eller sysselsätta, m. m. I andra fall är
