Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 13 —

förändras, förändrar också det afsked J af mig begären sin natur. Jag ger då dertill mitt samtycke; men jag tror mig ej böra uppgifva edra tjenster och edra råd, hvilka nu blifva mig ändå nödvändigare, och hvilka jag skall emottaga med det förtroende, som jag alltid för Eder hyst.« Konungen önskade att i ett enskilt samtal ytterligare få förklara sin tanka. Om detta ägt rum, har det likväl ej ändrat hans fordna Rådsherres beslut att draga sig ifrån de offentliga ärendena. »Han gick« — såsom en röst till honom yttrat från detta rum — »han gick, sedan han nedlagt en obefläckad purpur, att i lugnets fristad blifva ett efterdöme huru pligter emot Gud, Konung, Fosterland och Mensklighet af en redlig man i alla lifvets lägen uppfyllas, huru allmänna och husliga dygder samvetsgrant utöfvas«[1]. — F. d. Riks-Rådet Ramel hade liksom hans förfäder, till hvilkas boningar han återvände, hvarken behöft eller någonsin eftersträfvat lyckan i Hofvets glans. Han hörde ännu till det slägte af Svenska Riddersmän, som, oberoende genom sin ställning i lifvet, mer voro egnade att sökas af en Monarks nåd, än att densamma söka. Hans karakter öfverensstämde dermed; och den tillgifvenhet, han helgat sin Konung och medtog i sitt lugn, var så mycket fastare, som den var fullkomligen ren och oegennyttig. Detta af välgörenheten och Vettenskaperna förljufvade lugn blef långvarigt.

  1. Friherre Zibets svar på f. d. Riks-Rådet Ramels Inträdestal i Svenska Akademien.