Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 167 —

bifall af ett ljust förstånd. Med rättvisa åt Bloms grundsatser och upphöjda tänkesätt, erkännom likväl den blida lycka som nu kom honom till möte, at understöda och utveckla begge: Carl Sparre blef hans Chef, Lehnberg blef hans vän, och han var icke mer ensam vandrare på obanade stigar, ej heller mer i någon osäkerhet om målet. En af Sveriges yppersta Statsmän på sin tid, stod i ädel gestalt till hans föresyn, och gaf med manlig kraft och ett intagande väsende, riktning åt hans allmänna förrättningar, efter sin egen stora förmåga till gagn. Vid hans sida gick, då yngling som han, den värdige härold af himmelens läror, som skapade Svenska Talkonstens gyllne ålder[1]; Lehnberg och Blom, i gemensam sysselsättning, den förre med Birgers odödlighet, den sednare för trefnad och trygghet i Birgers Stad. Det var måhända under någon sådan vandring tillsammans, som Lehnberg flyttade sina tankar tillbaka till den tid, då både de hemfödda milda vågor och hafvets långväga bölja sköljde dessa stränder förgäfves, och då dessa berg, ännu kala och rysliga, gåfvo herbergen åt Örnar[2]. Det var måhända under dessa tankars fortgång och jemföring till den tid hvaruti de lefde, med beundran för den store Konungen, som då hade fyllt måttet af sitt folks lycka, som Lehnberg tillägger: Måtte aldrig Stockholm, måtte

  1. I Bloms svar på Herr Lindbloms Tal öfver Lehnberg.
  2. Lehnbergs äreminne öfver Birger Jarl.