klandras. Han följer honom med sina blickar, — men icke med de snabba stegen. Han vill upptäcka öfverensstämmelsen mellan åtagande och utföring; om ljuset förblandar eller skärper blicken; om höjden svindlar eller om den vidgar synkretsen till föremålens klarare uppfattning; om det var en ärelysten med tilltagsenhet att tränga sig fram, eller lycksökaren med list att smyga sig till målet, eller om det var en verklig redbar förmåga, af händelserna satt i tillfälle till högre gagn. Detta vill han erfara, den lugne vännen, som för öfrigt väl vet, att i utbytet ligger intet afundsvärdt, och derföre låter han tiden hafva sin andel i afgörandet, om ock de förra närmare förhållanden skulle derunder blifva tillfälligt aflägsna. Men är profvet uthållet, så mötas de igen, och mötas då i oupplösligt förbund: och detta prof vardt hållet, och Blom omgafs som förr af sina gamla vänner, sedan tidsomständigheterna hade fört honom in i förhållanden att förvärfva nya bekantskaper.
Att Blom tidigt erhöll vänner af de utmärktaste egenskaper, var för honom en lycka — men icke lyckans verk allena. Det var hans kärlek för det goda, som upptogs med välvilja af lika ädelt tänkande som han: det var hans sinne för det sköna, som uppvärmdes af andras ännu lifligare låga: det var hans forskningsbegär, underhållet af ett ljust förstånd, men hållet inom sina gränser af en lugn besinning, som i möte med andras, sammanträffade och gjorde
