öfverensstämmelse med hans allmänna karakter, antyda de sköna mönster hvarmed han sig länge sysselsatt, och bära så till syfte som innehåll en särskilt prägel af den tidpunkt de författades. Af det höga ämnet, en ädel omgifning, sin rena känsla och en kraftig vilja, lifvades hans själ, och han frambar i sin första sång den mognade frukten af ett djupt öfvervägande, och den ytter sta fulländning.
Ämnet var: Skaldebref till dem som söka ett odödligt namn: det sista den odödlige Konungen sjelf hade utvalt till täflan; liksom anade han då att det sökta skulle snart blifva funnet; att endast sådana bref återstodo för honom att bryta.
Må den aldrig jäfvade rösten af Skalden, som hellre straffade än berömde äfven sina vänner, Verldsföraktaren, som likväl i sina årstider så härligt försonar oss med den verld vi bebo, här få höras: »Nu,« säger Gyllenborg, vid belöningens öfverlemnande till Blom, »då Gustaf den Tredjes minne ernått den odödlighet, för hvilken han under sin lefnad sträfvat; nu först och tillika har äfven hans älskade ämne uppnått sin fulla dag, så väl af Filosofiens sanna ljus som af snillets lifligaste strålar.« Detta vittnesbörd är nog för Skaldens ära och för filosofens. Medborgarens må vid detta tillfälle ännu hafva en eröfring att göra: hörom dessa ord till Konungarne:
