Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 186 —

Vises bok: den sednare uppställde bilden, fulländad, i den ljusaste af dagens stunder, att vid skörde-festen, med de guld-digra axen prydas förkunnande med manlig genomträngande stämma: hans minne skall lefva i Norden, så länge ännu ett Svenskt hjerta klappar för diktens och naturens skönhet[1].

—————————

Vi hafva, ehuru ofullkomligt, följt Blom det stycke af hans väg genom lifvet, som med Samhällets nytta och behag, i få afbrott, förenade hans egen trefnad och sällhet. Det återstår ett annat, och på gränsen mellan dem, Fäderneslandet i den djupaste våda — dess förtrognaste vänner i nedslagenhet och sorg.

Brytningens ögonblick inträffade, och räddningen söktes der den allena kunde finnas: i förtroendet till Svenska Folket. Folkets ombud sammankallades till Riksmöte. Blom blef den förste fullmäktig för det Samhälle han tillhörde, och erhöll det ärofulla uppdrag af sitt Stånd, att deltaga i utarbetandet af de Lagar och former hvarefter Riket skulle styras. Under en allmän sinnesbrytning, och bruten ordning i allmänna värf, med fiendtliga härar i landet, som var blottadt på alla medel till försvar, sammankommo de valde till rådslag. I sanning, om nånsin, gällde här Svensk manna-kraft; på en

gång den vises lugna besinning och sans, med

  1. Tegnérs Tal öfver Grefve Oxenstjerna.