»Oscar är åter här, som förr så älskansvärd!
igenom natt och storm som trotsade hans färd.
Oscar är här — och honom följer
ett fritt och högstämdt lof af folkslag dem han såg,
från Sundets fredligt sänkta våg
till den besjungna Stad, den gula Tibern sköljer.
Han kom — och i hans väg med sträckta armar går
Vår gamla Svenska tro, oböjlig som i jorden
det gamla gråa Fjället står,
och ren som Stjernans ljus som ej går ned i Norden.«
Hvad högre bevis på känslans lif och tankens styrka, än hela denna fosterländska sång? De bodde dock redan länge, dessa friska själsförmögenheter, i en af långsam tärande sjuklighet bräcklig blifven hydda. Denna försvagades allt mer, och Blom drog sig tillbaka till det enskilta lifvet. Den vördnadsvärda Domare-makt han i 14 år tillhört, och med djup saknad öfvergaf, återfann han i en sluten krets af vänner, som efter hand sågo alla glädje-ämnen för honom bortfalla, och möjligheten för dem att förljufva hans sista dagar inskränkas till deltagande i hans lidande. Få afbrott ägde rum i detta tillstånd. Då någon lycklig händelse hade träffat Fäderneslandet, en vän njutit rättvisa, eller en allmän nytta blifvit vunnen, då såg man ännu hans ansigte uppklarna och gifva uttryck af glädjen; men de hemmastadda plågorna bortviste hastigt denna främling blifne gäst, att besöka lyckligare boningar. Men äfven han fick frihet dertill. Hans tanke slocknade — mycket hade den också under lefnaden genomfarit, och behöfde först gå till hvila. Hans öga sökte intet
