huslig trefnad, hade han velat dela med en maka; lidandet ville han behålla för sig allena.
En syster, och hennes son, den han hade upptagit till sin, förljufvade hans lefnad med kärlek och tillgifvenhet, lindrade hans plågor med deltagande och omsorger.
För hans redbarhet och ordnings-sinne var hvad honom tillkom alltid nog; men icke nog för hans tillfredsställelse förr, än sparsamheten förmått deraf upplägga ett öfverskott för välgörande. De tacksammes välsignelser hvila öfver hans stoft i det tysta: ty i det tysta utöfvade han ock välgerningarne.
Men i Fäderneslandets namn: högtidlig ära åt den upplysta medborgaren — i folkets — högtidlig ära åt den rättrådiga Domaren!
—————————
Den svaga teckningen är fulländad. Eder saknade väns minne, M. H., har redan intagit sitt upphöjda rum, derifrån Talarens brister lika litet skulle förmå det nedflytta, som de mindre harmoniska ljnd hvilka för första gången fått höras från detta rum, förmå gifva någon varaktighet åt det obehag, ett känsligare öra deraf må erfarit, eller nedstämma den bifallande röst, nationen Eder hittils egnat. Den blygsamma medelmåttan till tröst, den inbilske till straff, må erinras om vissheten att, hvad som ej förtjenar minnas, försvinner med ljudet och hör ej
