hvilken delas lika ömt som allmänt, — delas af Konung och Fädernesland? Är någon, som behöfver höra att Grefve Wirsén är icke mer — icke mer för oss — icke mer för Konung och Fädernesland? Är någon, som kan återhöra det, utan en suck öfver det godas ovaraktighet på jorden? ... Hvilket skönt lif! Ack, så kort — och derigenom ännu skönare! — — Oförgätlige! hvad Du var, det var Du af Dig sjelf, men icke för Dig sjelf. Kanske, om Du varit detta mera, och allt annat mindre, stode ej ditt rum tomt ibland oss, vore du ännu dina vänners vän, lycklig i din glada hydda, vid sidan af din goda maka, i kretsen af dina hoppfulla barn ... De hafva dig ej mer. Och de höga pligter, i hvilka du lefde, de många, de stora värf, du så trogen fyllde, det land, åt hvilket du offrade krafterna och hvilan, — de hafva dig ej mer. Hvarföre är du så snart bortgången? fråge vi med rörelse, men icke med knot; ty du visste hvart du gick — och vi vete hvad du här velat, förmått, uträttat; och verlden skall se det, erfara det, uppskatta det, mer och mer. Sommarregnet går öfver nejden, och försvinner; men i dess glädjerika spår grönskar det, blomstrar det, knoppas det, blir det frukter och skördar. Stor skall din ära blifva; härligt skall ditt namn omslutas af minnenas eklöfskrans; högt, välförtjent, odeladt skall ditt lof ljuda äfven från detta rum, — fast ej denna gång. Af mig har du ej annat, än hvad du af mig ville hafva, hvad du af mig, i den Eviga kärlekens namn, mottog i din sista, för
