oss bittra, för dig ljufva stund: Välsignelsen. Den blick, som då, mild, klar, återstrålande af sinnesfriden och odödligheten, uppslogs — och släcktes, aldrig skall jag glömma hvad den sade om lifvet och om döden. Den skall följa mig, tröstelig, vänligt manande, på min obemärktare väg till målet! — till dess, Du förklarade, och för de dina oersättlige! till dess: Välsignelse och farväl!!
En annan förlust, som äfven i dessa dagar träffat Akademien, medför ej blott saknadskänslan af en bortgången utmärkt förtjenst, men åtföljes tillika af den behagligare föreställningen om en upptröttnad vandringsman, som, då han, vid slutet af en lång, åt nyttan offrad dag, ej vill, ej orkar gå längre, ser med förnöjelse aftonen inne och sin efterlängtade hvilobädd, på hvilken han ljuft och sakta nedsjunker. Så är Biskop Tingstadius gången till hvila, i skuggan af det åldriga, af honom förskönade Templet, vid hvars fräjdrika murar Gyllenhjelms bojor fästa Lehnbergs namn. Blida och ljusa minnen omstråla den lärde och vittre Kyrkofadren, den milde och vise Patriarken, den gode och trogne Gudstjenaren, som ingått i sin Herres glädje. Men af liljor från heliga dalar, Sarons blomster, Österlandens blommor, dem hans hand så lyckligen omsatt, så härligen uppdragit i Nordlandets mark, flätade sig den vackraste kransen omkring hans åttiåriga hufvud. Den hänger nu oförvissnelig öfver hans fridsamma graf, der
