Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 241 —

länge nog efterlängtad af folken, omsider äfven af Furstarne önskad. Den skall skänkas Europa på det stora och högtidliga sammanträde, som i Nimwegen är beramadt.

Vårt ämne påkallar här åter en flygtig sidoblick på ställningen inom Europa. — Mäktiga krafter äro der satte i jäsning mot hvarandra. En Konung, väl ej den störste, som prydde Galliens thron, men den som längst fått lysa af dess besittning; omgifven af snillets, konsternas och smakens yppiga rökoffer, af ett bländande hofs smicker, af grönskande lagrar och prunkande troféer; — Ludvik XIV har, af eröfringslystnaden hänförd, utmanat till kamp Europas flesta regenter. En granne, som ej längesedan gått segrande ur striden mot fordna beherrskare, och som, efter vunnen sjelfständighet, med lifvade näringars välmåga, med de rikedomar en blomstrande handel alstrar, och med försvaret af mäktiga flottor visat sig värdig frihetens skänk: denne granne är nu målet för den oroliga Monarkens anfall: mot den äro vredens åskviggar slungade. Ty för öfvermodet och despotismen var den äkta frihetsandan alltid en sårande stötesten: de förre vilja icke se någon gräns för begären, då den sednare, sluten inom pligternas krets, nekar både att tåla våldet, och att blifva dess verktyg. — Den idoga Fristaten har dock hos de flesta Furstar vunnit beskydd: och när halfva Europa uppträdt mot förtryckaren, är Sverige den enda makt, som, trogen fordna tiders