Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 255 — förunna honom denna rederqvickelse fr&n be- svärligare värf; men medgifvom ock, att ett Ijuf- vare af brott � en högre tillfredsställelse ej kunde skänkas åt det hjerta, som klappade Tarmt för Konung och Fädernesland. Dock — denna med- borgarens njutning/ behöfver jag väl skildra den för samtida landsmän, i hvilkas inbillning med outplånliga drag stå tecknade minnen af en lika betydelse: hvilkas sinnen knappt ännu äro åter- komne från den förnyade förtjusningen öfver en i rikaste mått uppfylld förhoppning? Med den allmänna befattningen att förestå utrikes ärendena hade Grefve Oxenstjerna af sin Konung emottagit det särskilta åliggande, att med yttersta omsorg bevaka och bibehålla en dyrt förvärfvad fred. Om tidernes utbildade stats- konst och de deraf föranledda mångsidiga för- hållanden alltid måste göra en sådan omsorg be- kymmersam ^ med huru många och huru stora svårigheter borde den icke i detta tidskifte vara förenad? Då så mänga faror hotade att störa jemnvigten i vår verldsdel: då framför allt en Ludvik XIV., ej blott med dessa ofantliga mas- sor af aldrig hvilande stridskrafter, utan lika mycket genom sitt kabinetts listigt hopspunna ränkor, oupphörligen fullföljde sin plan, att p& der Oxenstjerna förrättade Riks-Marslalks-tjensten. Det är af Historien bekant, att Kejsaren Leopold, under det Danmarks förbindelser med Sverige voro genom kriget afbrutne, iillbiidit Prinsessan siq hand^ men att detta anbud af henne afslagiti.