Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 271 —

som till den korta hvilan af fyra år minskat ett för tjuge aftaladt vapenstillestånd, hade i nio år härjat Europas bördigaste trakter: och utom Kejsaren samt hela Tyska Riket, hade äfven England, Holland och Spanien blifvit deri invecklade. Oaktadt orättmätigheten af sina anspråk och mängden af förente motståndare, hade dock Franske Monarken sett sina flesta företag gynnas af framgången: Fleurus, Steenkerke och Neerwinde voro blodiga vittnen af hans härars öfverlägsna tapperhet. Att nu jemka de olika anspråken emellan den vinnande och de öfvervunna; begagna den förres af sjelfva segrens ansträngningar blottade vanmakt till förmån för de sednares billiga fordringar; ej förnärma någons ömtåliga rätt; men tillika ej åsidosätta Svenska Kronans egna fördelar: — detta är hvad man af medlaren förväntar. Bengt Oxenstjernas vishet leder ock, genom en skicklig underhandlare, öfverläggningarne till ett slut, som, så vidt möjligt är, tillfredsställer allas förhoppningar, tystar afundens knot, och skänker Sveriges Konung den dyrbara titeln af en både vis och rättvis fredsstiftare inom Europa [1].

  1. Sedan Ludvik XIV år 1688 brutit det med Kejsaren och Tyska Riket år 1684 i Regensburg afslutade stilleståndet, och under förebärande af rättighet till några Churpfalziska länder m. m. härjat trakterne omkring Rhenströmmen, fortfor det sålunda började kriget till år 1697. Emedlertid hade Fredsbemedlingen, om hvars öfvertagande Påfven, Konungen af Portugal, Venetianska Republiken, och Hertigen af Savoyen förut gjort