Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 274 —

dolda gnistor uppblossa till härjande lågor öfver Norden, äger han än en gång den njutning, att genom Traventhalske freden se en förolämpad bundsförvandt skyddad mot en tilltagsen granne, lugnet återstäldt och fäderneslandets ära genom dess vapens framgång förökad [1]. Sist, nära målet af sin bana, höres hans darrande röst ännu varna den lifliga Fursten emot ärelystnadens retelser, hans mogna vishet afkyla ungdomens hetta, hans välmenta råd hejda den segrande hjeltens förmätenhet.




Skall jag här anse mig tillåtet, att ersätta det ofullkomliga i teckningen af Bengt Oxenstjernas lefnad genom försöket att jemföra honom med den från samma ätt utsprungne odödlige statsman, som under Gustaf Adolph och Christina förestod regerings-ärendena? Om det för Fosterlandsvännen är en dubbelt frestande njutning att åskåda två förträffliga medborgare, ställde i bredd med hvarannan: huru förhärligas icke detta skådespel, när begge intaga så utmärkta rum i häfderna! Men här, mer än någonsin, är det talarens pligt att förblifva sanningen trogen, att med en rättvisa, lika obestucken som den edfasta domarens, afväga utan ensidighet,

prisa utan öfverdrift, tadla utan bitterhet. Då

  1. Freden i Traventhal med Danmark slöts den 8 Aug. 1700 efter Kon. Carl XII:s landstigning på Seeland samma år. Hertigen af Holstein erhöll derigenom fullkomlig upprättelse för de honom tillfogade oförrätter.