Nordmannaharpan, i äldsta tider, klingade om Gudar och »hjeltar som från Gudar komma.« Myhologien var med dess väsende sammanväxt, var dess lif och själ. Derföre när Christendomen fordrade en skilsmessa, utsinade den gamla Nordiska skaldeådern, ty hjertat var tomt, pulsarne hade stannat. I kämpavisan, som var en kolossal lemning från hedna tider, visade sig denna brytning emellan den hedniska och christna öfversigten af lefnadens bestämmelser. Derföre blef ock denna skaldeart så öfverdrifven och vidunderlig. Den öfvergick omsider i riddarvisan eller romansen, som framdeles skall behandlas. — Att den Nordiska gudasagan icke, i likhet med den Grekiska, kunnat, under en konstens högre utveckling, gifva ämne till poetisk behandling, ligger helt enkelt deri, att Grekerne alltid bibehöllo sina uräldsta mythiska föreställningar, då deremot hos oss en ny gudalära omskapat det högre lifvet. Den Grekiska mythologien var sinnlig och således poetisk; den Nordiska var detta långt mindre, och var derjemte för vild, för litet bearbetad till formen, för at bli ett tjenligt föremål, åtminstone för de bildande konsterna. Att poesien, i inskränkt bemärkelse, eller den egentliga skaldekonsten, mäktar tillegna sig en viss del af denna äldsta fabelålders egenheter, är tillfredsställande ådagalagdt i det ädla sångstycke, hvars ovanskliga skönheter förmått en arfving af Europas stoltaste kronor, att lära sig vårt tungomål.
Den Skottska och den Skandinaviska diktens
