Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 318 —

möjligt. Ännu mindre torde man föreställa sig, att just detta ridderliga galanteri, denna nästan i religion öfvergångna aktning för qvinnan, som så eget utmärker de nyare folkslagen ifrån Greker och Romare, föreskrifver sig ifrån Orienten. Men den sköna är der ömsom slafvinna, ömsom gudinna. Det är med henne, som med Roms Kejsare, hvilka upphöjdes till gudar, när deras makt var all. Muselmanens harem är lika väl ett tempel för det sköna, som ett fängelse. Det är ensamt egnadt åt öfverflödet, konsten och nöjet; alla hvardaglighetens bekymmer och lägre omsorger blifva derifrån på det sorgfälligaste aflägsnade. Blomstergården och konstarbetarens verkstad måste erbjuda åt den dyrkade, hvad bäst och skönast de besitta, under det sångaren, spelmannen och bajaderen lemna sina köpta hyllningsoffer.

Den Österländska skaldekonsten var hos Araberne hufvudsakligen lyrisk och didaktisk. Perserne ha deremot haft en hjeltedikt, Schah Namah, af Firduzi. Men om de förre ej hade någon egentlig epik eller dramatik, så hade de ett vitterhetsslag, sagan, som lånte den enas form och företrädde den andras ställe. I Tusen och en natt ha vi en samling af sådana sagor. De underbara berättelser, vi hört i barndomen, härstamma, de flesta, från Araberne. Hvem har ej i sina första dagar blifvit gungad på dessa hemlighetsfulla vågor, som bära till okända, i ett långt fjerran belägna länder? Och hvem flyttar sig ej