stammarna och de eröfrande Araberne. Denna blandning föranledde ett eget språk, la langue d’Oc, såsom det kallas, och man finner, synnerligast i Spanskan, ännu spår af alla tre elementerna. Araben, såsom innehafvare af all bildning i Vesterländerna, blef, i det enskilta lifvet, lärare för Riddare och Prinsar; han blef äfven, i stort, lärare för hela folkslag. — Dernäst verkade korstågen, som satte alla i ett slags rus af hänryckning. Riddarväsendet, hvilket tillvar hufvudsakligt inom idealernas rike, och nästan endast genom sitt öfverdåd tillhörde verkligheten, var dock i dessa dagar en räddande engel, som befriade från feodalismens förtryck och förslafvande anda. Själens vingar miste sina band, och kunde klyfva luften i de högsta rymderna af himmelen. Korstågens heliga mål uppflammade Riddaren, och höjde honom öfver den nesa, till hvilken han var dömd af tiden. I kampen för den sak, åt hvilken han offrade lif och välfärd, fick tankan ett friare spelrum, en renare luft, att lefva uti. På vapenplatsen vid den heliga grafven, i fejden kring Spaniens riddarborgar, i den fredliga salen, under orangens skugga, — öfverallt var skalden. Han firade i sina sirventes bardaleken, i sina chanzos kärleken. Troubadouren med sin cittra var, hvad Riddaren var med sitt svärd, Scholastikern med sin slutkonst. I diktens tornerspel (tensons), vid Prinsars och ädla fruars hof (cours d’amour), stridde man med Phœbi pilar lika tappert och skickligt, som korsdragaren gjorde mot Saracenen, som den lärde i
