varse, äro jemväl de Franska mystères och moralités märkvärdiga. De förra uppfördes af en hop Pilgrimer (La Confrérie de la Passion), och behandlade Bibliska historien; de sednare af les Clercs de la Bazoche, och voro ofta allegoriska, samt slutligen komiska.
Troubadourernes och Trouvèrernes poesi sträckte sig utom dess fosterland, Spanien och Frankrike, äfven till Italien, England och Tyskland. Kanske var dock Trovatoren mindre utmärkt, än Englands Minstrel och Tysklands Minnesinger. På de tvenne sistnämda ställena jemkade sig den provençaliska skaldekonsten väl något efter egenheten hos det folk, der den infann sig; men, särdeles i England, bar den genom sin charakter vittne om sina Franska anor.
I Brittanien utgrenade sig balladen i tvenne rigtningar, nemligen 1:o i Hög-Skottland och Irland, der det Ersiska språket fortlefde [1], samt 2:o i den öfriga delen af Brittanien, der Normandernas inflytelse fått öfverhanden. Den Gaeliska eller Högländska folk-poesien stod för sig sjelf, och öfvergick icke gränsen af folkdikt. Den i södra Skottland och det egentliga England herrskande sångkonsten intog äfven de högre stånden i Irland, och hade helt och hållet ett Frankiskt tycke. Squire-Minstrels (herresångare), hvilka höllo sig för goda, att låta sig höra för
gemene man, funnos ända till Shakspeares tid;
- ↑ I Irland var detta händelsen blott hos Allmogen.
