nationliga smaken; men hvarken var han vuxen detta företag, ej heller kunde han återkalla den poetiska anda, som redan för alltid flyktat från hans fäderne-bygder.
Spaniorernes nationala versslag är redondillas, trocheisk vers af 8 stafvelser. I skådespelen inblanda de oftast ottave rime och sonetter.
Portugisarnes vitterhet är rikast på lyriska qväden och herdedikter. Portugisaren är, mer än någon annan, hänryckt älskare; kärleken är hos honom häftig, men ändå mild och ljufligt svärmisk; lifvet är för honom en idyll. Derföre sysselsätter han sig mest med veka, svårmodiga griller och landtliga drömmar. Herdetonen har alltid velat ligga öfver. — Gil Vicente, deras enda dramaturg, var äfven den äldste hos de nyare folkslagen, såsom nära ett sekel äldre än Lopez, hvars förebild han blef. Burskap i den allmänna Europeiska vitterhetens samhälle ha dock Portugisarne erhållit genom Os Lusiadas, hvars framträdande, till tiden, ligger mellan Orlando och Gerusalemme, likasom den, till sitt innehåll, på sitt sätt förenar bådas företräden. Camoëns synes ha studerat Italienarne, och, samfält med dem, sökt bildning från den klassiska ålderdomen. Dock har han i sitt odödliga verk nedlagt hela egendomligheten af sig sjelf och sina landsmän. Han ingaf sitt epos en liflighet, ett uttryck af leende vällust och älskligt svärmeri, som de gamle ansågo under värdigheten af den stolta hjeltedikten.
