vexling måste nu, då menniskan är så att säga sin egen lyckas demon, bli långt större, än då Gudarne sjelfve omedelbarligen grepo in i den dödliges handling, såsom föreställningen var i hedendomen. Men ännu mer, huru många nya känslor och begrepp ha vi ej fått? Hvad var t. ex. kärleken för Greken, för Romaren? På sin höjd en förtjusning öfver ett vackert föremål, hvilket fritt kunde utbytas mot ett annat, lika fagert. Huru skulle han kunna känna en önskan, att ensam vara i besittning af den dyrkades hela inre varelse? Än mindre kunde han tänka sig den njutning, som ligger i uppoffringen af lif och lycka för den, man älskar och kär håller.
De nyare ha alltså flera och klangfullare strängar att anslå; de kunna fördenskull i många stycken segra på de gamle. Epos, i den Grekiska och Romerska meningen, är väl nu ej mer ett mål för skalden; men, i den romantiska betydelsen af ordet, ha vi mästerverk, hvilka, efter sitt mått, gifva föga efter. Derjemte äga vi romanen, — lika omfattande den yttre och den inre verlden. Obetydligt väga ej i vågskålen novellen och sagan. Idyllen, skulle man tycka, vore uteslutande forntidens ägodel, eftersom den skildrar ett lif, hvilket omger den nyvaknade verlden och den första gryningen af tillvarelsen. Ickedessmindre ha vi haft Aminta, Il pastor Fido och Portugisarnes herdeqväden. Genom den ökade mångfald af ämnen, hvilken är en
