särskilta århundraden, hvilket icke är för tankan fattligt, emedan tidsandans förändring, de handlande personernas ombyte, i sammanhang med flera öfriga omständigheter, fördelat händelsen i åtminstone trenne skarpt frånskilda stycken. Likaledes är det orimligt, att, såsom det äfven händt, framställa en hel kulturhistorie, ett helt tidehvarf; eller, på sätt som nu någon gång inträffar i sjelfva Frankrike, personer under skådespelet genomlefva en hel mansålder. Allt detta upphäfver dramats idé. — Enhet i handling har ofta blifvit åsidosatt; och om den också icke billigtvis bör tagas i den stränga mening, som hos Fransmännen varit öfligt, eller sålunda, att hufvudhandlingen ej får visa sina rötter, sin omgifning, sina biförhållanden, är det likväl ett föremål för önskningen, att dramaturgerne alltid fört sig till minnes den enhet, som ligger till grund för allt fortskridande, äfvensom den afslutning, hvilken katastrofen medför. Shakspeare har någon gång rigtat uppmärksamheten på mindre hufvudsakliga delar, och således försvagat intrycket af den grund-idé, som utgör styckets väsende. Till hvilken tidsrymd, till hvilken trakt, man förflyttas, skall det vara samma tanke, som följer en. På lika sätt händer hos andra, t. ex. Schiller, att hufvudpersonen någon gång undanskymmes, såsom Don Carlos för Posa, hvilken sednare är den egentlige hjelten, ehuru allt sker för den förres skull, och olyckans hela åska samlar sig öfver dennes hufvud. Att på detta vis afleda deltagandet från den, hvilken bör vara hela
