Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/454

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 450 —

En snillrik man samlar alltid snillen omkring sig; är han dertill Konung, gör han det än lättare. Han framkallar dem ur mörkret, och han uppfostrar dem tillika. Häfderna kunna knappt uppvisa en krets, sådan som omgaf Gustaf. De kunna icke här alla skildras, hvilka delte denna lycka, och att blott tälja deras namn, vore att draga den allmänna kärleken till det sköna i tvifvelsmål. Men oansedt tillfällets trångmål, aktar jag för min plan erforderligt, att särskilt utmärka några vitterhetsidkare, hvilka gåfvo denna tidsålder dess betydelse och rigtning [1].

Först Kellgren, icke blott derför, att han var en af de yppersta, utan ock af det skäl, att han på samtiden utöfvade ett betydligt inflytande. Odödlig är han genom Nya Skapelsen allena. »Oxenstjerna och behagen,« när skildes de åt? Bellman, Wallenberg, Hallman och Fru Lenngren äga här ett anspråk på hågkomst, icke mindre för hvad de i sig sjelfva voro, än för det de framför andra voro, äfven i kostymen, fosterländska, och derföre framför andra lefvat i sina landsmäns minne. Och borde ej Bellman, denne i Norden framtrollade Orpheus, få sig en enskilt teckning egnad? Sådant kan mig

icke nu medgifvas, men den anmärkning kan

  1. Föresatsen, att icke nämna någon af våra lefvande författare, allraminst dem, hvilkas teckning är af tillfället jäfvad, beröfvar mig här ett nöje, hvilket läsaren säkert gerna skulle ha unnat mig.