Om den universela rigtningen af Tyskarnes vitterhet var ur många synpunkter, för den allmänna Europeiska bildningens samtliga tillväxt, välgörande, så utplånade den dock i en viss mån det fosterländska lynnet hos dem sjelfva. De tycktes ej så mycket upptaga det främmande, för att rikta sin egen bildningsgåfva, som icke fastmer för att utgifva det ungefär i samma skepnad, som det inkommit; likväl med den behöriga afdunstning, som åtföljer vådan af all långväga befraktning. Sångmön, i stället att bära drägten af sin hembygd, blef en brokigt sirad bondbrud, till hvars utstyrande alla verldsdelar måste skatta. Detta har gifvit den nyare Tyska konsten en charakterslöshet, hvilken är så i ögonen fallande, att den ej bör undgå någon, som allvarsamt tänker öfver saken. Hvad har deremot ej Greklands, Roms, Italiens, Spaniens, Englands, Frankrikes skaldekonst för sluten charakter? I Tysklands åter finner man, särdeles numera, en löshet i byggnad, ett sväfvande utan mål och bestämmelse, som äger sin grund i bristen af inre hållning. Der råder en kramhandel med det gudomliga; man njuter i droppar Aganippens christalliska vågor. Häraf blir, så att säga, ett punkt-lif. Ingen organisk helhet kan uppkomma, då i det inre ingen skapande ande bildar. Det alstrade blir en polyp, hvilken kan i oändlighet tillväxa. Begränsningen har då ej sin grund i nödvändighet, utan i tillfällighet eller nyck.
