Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/474

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 470 —

tycktes verkligen vara i besittning af denna kunskap ur första handen, utklädde den så brokigt och underligt, att det fordrades egna synglas, för att upptäcka det åsyftade. Här bli vi påminta om Jean Paul, Tieck, Hoffmann och Tysklands öfriga humorister. Huru mycket stå de ej häruti efter Englands? Till och med Shakspeare, som bland desse sednare är en bland de djerfvaste, dref aldrig fantasi-spelet till den grad långt. Hans Midsummernight’s dream är väl det mest luftiga, man kan tänka sig, men aldrig är det orimligt, ehuru underbart det är. Deremot Hoffmann, huru bizarr är han icke ofta? Man är hvarken i himmelen eller på jorden, eller annorstädes; man vet rakt icke, hvar man är hemma. Han har dock, — och det till och med i högre grad, än Tieck, — välde öfver formen. I densamma råder ett slags klarhet, under all fantasiens molnvandring. — Med Jean Paul är det helt annorlunda. Hos honom ligger det abstrakta och sällsamma icke uti idéen, men i uttrycket och i allmänhet behandlingen. Men också äro dessa gemenligen så förkonstlade, de möjligen kunna vara. T. ex. hans Vorschule der Æsthetik. För min del känner jag intet verk, som är djupsinnigare och rikare på stora, oändliga tankar. Men hvilken massa af bizarrerier och lärda underverk måste man ej arbeta sig igenom? Hans romaner sakna all form; han synes förakta den helt och hållet. Ingen uppställning, ingen anordning af delarna. Men ofta äro dessa, hvar för sig, förträffligt utarbetade. Hans