denna mildt melancholiska stämning en hög poetisk skönhet. Det är liksom paradisets dufvor ständigt sväfvade deröfver. Andra fattade det annorledes, dock ännu så, som naturen kräfver. Men det varade ej länge, innan den i förstone rena återspeglingen af lifvets sorgliga sida öfvergick i en modlös jemmer, en evig modstulenhet, som utgafs för känslans innersta lifspunkt. Sorgen äger, lika med glädjen, rättighet till ett rum i hvarje väldanadt sinne. För mången blir den förra, mer än den sednare, frukten af genomlefvade dagars erfarenhet. Kanske har det gudomligaste, vi känna, klädt sig i tragisk skrud. Den nyare tidens anda inrymmer i allmänhet något saknande, något svårmodigt i bakgrunden. Också, hvem vore en så eländig gäck, en af gyckel så förintad varelse, att han icke erkände sanningen af den djupa smärtan, den rådvilla ängslan, den starka förtviflan, den stilla försakelsen? Men annat är ett qvidande utan mål, en veklig klagan, som är beräknad, ock gör anspråk på effekt, en inre nerfslapphet, hvarmed man vill framlocka tårar hos dem, som gerna släppa ögonen till. Om Fransmännen för lättsinnigt rustade med hjertats ägodelar, så liksom ockrade Tyskarne med dem. Detta säges icke allenast om det, som inom Germaniens landamären skådat dagen, utan lika mycket om det annorstädes likartade och befryndade. Fouqué är, bland dem som i denna punkt gått för långt, kanske den älskvärdaste. Dock hvilken sjuklighet t. ex i Sängerliebe? En hektisk
