egna och utmärkande. Man finner, i den historiska och lokala skildringen, t. ex. Scott och hans Skola; Oehlenschläger och hans landsmän; Italiens samtliga bättre författare o. s. v. Äfven Sverige har lefvat upp under häfdens och skaldekonstens förmälning. Tyskland hade förut anslagit tonen. Frankrike har lemnat sin abstrakta konstlära, och funnit, huru det sköna sannast uppenbaras i en individualiserad framställning och med de ur folkets innersta hämtade dragen.
Den poetiska behandlingen af historien, och enskilt af fosterländska ämnen, har visserligen i alla tider förekommit; men den har varit till såsom enstaka factum. Nu åter är den ett mera allmänt drag hos författarne. I en tid, då menniskokraften så mycket splittras, derföre att den skall så mycket omfatta, är det lyckligt, att den har något visst, att hålla sig till, något bestämdt konkret, att fästa sig vid. Äfven i diktens rike behöfver man ett hus och hem; annars blir man en främling hvart helst man kommer. Nationaliteten är här motvigt af det abstrakta, af detta famlande efter universalitet, hvilket ligger i vårt slägtes lynne. Vitterheten, liksom hvarje annan frukt af mensklig verksamhet, skall, derigenom att den äger en säker grund i folkets inre lif, få mera hållning, mera sluten charakter. Det är just till följd af denna fosterländska stämpel, som den Spanska poesien är så eget intressant. Hvarföre följa vi Scott i de minsta detaljer med samma deltagande? — För målningen af det
