Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/539

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


I det inre af naturen
Ingen skapad ande ser[1].


Denne tanke af en Skald, som tillika var naturforskare och detta ännu mer än skald, den namnkunnige Haller, torde i våra dagar synas föråldrad och föga uppmärksamhet värd. Den måste förkastas af de uppflygande snillen, som ej bäfva att sätta sig på Skaparens thron, för att af sina egna begrepp sammansätta verlden. Må hända finner den motsägelse äfven af dem, som med den erfarna vettenskapens mer och mer fullkomnade dyrk öppna det ena låset efter det andra till naturens enrum, och ertappa henne i hennes hemlighetsfullaste handlingar. Ibland dessa hör man likväl många, ju mer de upptäcka, ju mer erkänna outgrundligheten af lifvet, ja, af blotta ämnet i Skapelsen. Skulle det ock lyckas, att i ljuset, om hvilket redan Newton yttrat att det möjligen kunde, likt ångor till vatten och vatten till is, stelna i fast form, finna det ursprungliga, i hela verldsrymden utspridda, i alla kroppars sammansättning ingående, deras innersta krafter bestämmande, sjelfva det andeliga väsendet närmast omgifvande elementet: så vore dock äfven det något yttre, endast ett vehikel för den egentliga lifsprincipen i naturen.

  1. In’s Inre der Natur schaut kein erschaffner Geist.