Sida:Svenska blasverkens historia.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 39 —

Tackjern (ett rätt orent, oberedt Jern) och det rena fina Stångjernet.

Och nu till Jernberedningen i det hela: när Jernet, af värm-ämnet försatt i flytbart tillstånd, lemnar malmen, och nedsjunker i masugnsstället; hvarföre gifva det rådrum, och tillfälle, att antaga obehörigt syre och kol, eller, huru må en så felaktig process rättas? — det verkställe, som härtill skulle behöfvas, blir det likt masugn, eller hurudant? — Om, och så länge utväg icke gifves, att, under denna nedsmältning, förekomma jernets förening med båda dessa obehöriga ämnen; huru må män lära, att afhålla, eller att afskilja, syret, med antagande, eller med bibehållande, af kol-ämnet? — Huru må man nemligen: i första nedsmältningen ur malmen, åtminstone vinna en rätt duglig half-förädling af metallen? — det är, vinna ett rent Stål?[1] — Om möjligheten af båda

    har omsider hunnit naturen närmawe, har nått det förbättrade skick, att hantverkaren och den lärde begynna att förstå hvarann; af deras goda förstånd och biträde inbördes skall saken vinna, kanske snart nog, en önskad fullkomlighet.

  1. I masugns-stället fås, som sagdt är, då och då smidigt jern: i stångjernshäden får Smeden så kalladt lupp-stål, i stället för smidigt jern, om han lättjas, eller vanvårdar härd-arbetet; det vill säga, han får halffärdigt jern. Ju mer han arbetar, i tanka, att få nog stål och bättre, betalt, dess