Sida:Svenska blasverkens historia.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 3 —

tradan slår i kam, det vill säga, hon råkar kammen i sin hastiga fart uppföre, och, innan hon ännu hunnit fullt högt upp, eller hunnit stanna. Tradan blir ock af kammen fattad, först ytterst ut på ändan, så tryckes hon allt längre in på sin längd, och allt längre ut ifrån Hjulstockens medelpunkt, som ger hjulet ett ojemnt arbete, eller en ojemn last, bortslöser obilligt drifts-vattnet, åstadkommer onödigt tvära påkänningar, och således äfven en ojemn bläster och redskapens obestånd. Den enda hjelp man kände, för de svåra ryckningarne i verket, var, att nyttja långa Vågar, som då alltid måste läggas bakut ifrån Bäljen, och oftast sträckas utom Smedje-Byggnaden.

§. 3.

Då jag begynte bygga, och det tillika började heta, att mina byggnader lyckades, blef jag gemenligen och mest anlitad af dem, som, för vattenbrist, ej förmådde utsmida sin hammarskatt, eller som ej kunde nyttja sin lägenhet till det fulla gagn de önskade. Jag var då nödsakad, att bota der sjukt var; jag måste skapa om Blåsverks-inrättningarne.

Omskapningen visar sig Fig. II. Tradan, f, d, visar här, med sin öfre yta, och med trädblecket på hjulstockens medelpunkt C, då hon är uppgången. Kammarne gjordes helst af Tackjern, epicyklider, som nedtrycka tradan jemnt, och alltid på lika afstånd från samma stockens