Sida:Svenska blasverkens historia.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 4 —

medelpunkt[1] C. Vadare upphäktas både trad-klafven och Våg-jernet på dubbla Jernkroken g. c, fastnaglad, vid Bäljens jern-beslag, på bäljgafveln. Våg-jernet slutar sig i en kedja, hvilken är fästad vid vågen, och lindar sig omkring en, vågen tillhörig, löt af träd. På sådant sätt lyftes bäljen ganska jemnt och lodrätt opp, ifrån början till slut, och Vågen, som, när Bäljen är fullt nedtryckt, ligger horisontelt uti h, h, har då sin största tyngd, att använda på den ännu stillastående Bäljen, till dess uppdrivande; faller sedan, med aftagande tyngd, nedföre, och stannar emot fjädern k, l, gjord af ett bräde, och anlagd, som teckningen visar, öfver lilla stocken, m. På sådant sätt få bäljorna en ganska lätt och

  1. Kammarne gå förbi hvarann, med sina skaft, tvärt igenom hjulstocken, och böra ingalunda gjutas på ringar, att trädas på stocken; de böra ock vara minst 5 tum tjocka, eller 5 tum breda. Hjulet bör nemligen icke lastas längre ut ifrån hjulstocks-centern än nödigt är, hvilket sker betydligen med en fast-gjuten kam. Stocken går ock sällan, nästan aldrig, utaf öfver dessa armhål; men väl i hjulhusväggen, der han, i skarfven mellan det torra och våta, snart rötes; och allt det gods som kammarna kunna innehålla, behöfs, dels för nötnings skull på kammens bana, och dels för nödig tyngd i stocken, att kunna nedtrycka Bäljen, utan att behöfva stränga öfverdynor på nåltapparna. NB. emot Tackjernskammar behöfves stål-lagde och härdade tradbleck.