som var här i går, skall också följa med arméen i samma egenskap. Trupperna äro mycket nöjda med att konungen
nödgats sätta sig i skuld, då han blef utnämnd till landshöfding i Skaraborgs län, samt användt en del af sin hustrus förmögenhet (han hade gift sig vid den tiden) och ej ville utsätta henne för att, i händelse af hans frånfälle, förlora den förmögenhet, som hon medfört vid giftermålet; hans hälsa fordrade dessutom hvila, den vore nämligen så klen, att han ansåg sig behöfva begära en obegränsad tjänstledighet för att söka återställa densamma. Det är likväl troligt, att Adlersparre skyllde på sin dåliga hälsa endast för att slippa taga emot det honom erbjudna uppdraget, emedan personer, som träffat honom omedelbart efter sedan han lämnat sitt afslag, ej ens kunde ana, att han vore sjuk. Troligen fruktade han för att misslyckas, då norrmännens verkliga afsikter ej voro honom obekanta, och betraktade möjligen äfven förpassningen till det nordliga Norge såsom en hederlig förvisning. Härmed må nu förhålla sig huru som helst, säkert är, att de bref, som han skref så väl till konungen som till kronprinsen, voro affattade på ett sätt, som var föga värdigt en så kvick karl och ingalunda kunde anses som bevis på den stora tillgifvenhet, han alltid påstått sig hysa för sin konung och sin prins. Denna hans vägran måste så mycket mera väcka kronprinsens förvåning, som denne under förra året före sin afresa till Tyskland, då han tog vägen genom Adlersparres län, hade samtalat med honom angående de skäl, som föranledde honom att begynna kriget, och därvid framhållit, att hans afsikt var att eröfra Norge utan blodsutgjutelse och utan att på något sätt behöfva åstadkomma oenighet mellan de båda nationer, hvilka en dag borde komma att blifva bröder och landsmän. Baron Adlersparre hade vid detta tillfälle gifvit till känna sin önskan att blifva använd i Norge, hvilket kronprinsen äfven lofvade honom. Det finnes många, som misstänka, att han för egen del önskat få hela äran af eröfringen och därför velat blifva både högste befälhafvare öfver arméen och generalguvernör öfver hela riket och att det ock var missnöjet öfver dessa felslagna förhoppningar, som föranledde hans afslag. — — — Då emellertid Adlersparre har ett häftigt lynne och endast vill handla efter sina egna infall utan att rätta sig efter några öfverordnades vilja, blef konungen, som kände honom mycket bättre än kronprinsen, ganska nöjd öfver att han vägrade att emottaga befallningen, öfvertygad på goda grunder, att det var mycket bättre, att en person med en sådan karakter icke blef använd, då han däremot ansåg sig fullkomligt säker på grefve Essens pålitlighet.
