Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166

försäkrar, att för närvarande till och med herr Rosencrantz och biskop Beck, som varit bland våra bestämdaste motståndare, tyckas vara bland våra ifrigaste anhängare. Dessa människor äro otroligt envisa och okunniga. Bland annat vilja de på intet villkor, att det skall finnas någon adel i Norge, och förvägra konungen rättighet att kunna utnämna adelsmän, som skulle hafva rätt till säte uti deras storting,[1] men kungen är likväl

    nödgades framlämna den till grefve Essen, som därigenom fick full bekräftelse på hvad man hade misstänkt, nämligen att herr Karsten Anker var utaf prins Kristian, ehuru visserligen blott i hemlighet, ackrediterad såsom diplomat hos engelska regeringen.

  1. Drottningen skrifver uti sina memoarer under oktober och november månader 1814: — — — Ett talande bevis på deras okunnighet om det passande finner man i det förslag, som framställdes af biskop Beck, nämligen att ett monument skulle resas till prins Kristians minne för att odödliggöra dennes regering, därför att han gifvit dem en liberal författning; utaf alla kloka människor förhindrades dock, att ett så tokigt förslag skulle godkännas af stortinget. I allmänhet anse norrmännen sin författning från Eidsvold vara ett mästerstycke och tillbakavisa därför alla de förändringar, som kommissarierna uti konungens namn föreslå uti dess bestämmelser. Ett annat lika egendomligt förslag framställdes af en herr Treschow, som ville, att man skulle tacka prins Kristian för de tjänster, som han hade gjort staten. När detta berättades i Stockholm, frågade en skämtare för att gyckla däröfver, huruvida denna tacksägelse skulle hafva afseende på hans militära förtjänster, i hvilket fall han framhöll, att det snarare borde vara den svenska nationen, som skulle tacka honom, därför att han genom sitt fega uppträdande för svenskarne underlättat landets intagande. Prins Kristians förtjänster emot norrmännen inskränka sig i själfva verket till att han under några månader burit titel af deras kung och att vid alla tillfällen, äfven när hans styrka var öfverlägsen, hafva befallt reträtt; han var alltid själf den förste att sätta sig i sin vagn och taga till flykten. — — — Det föreslogs äfven att bevilja en årlig pension till prins Kristian, på samma sätt som svenskarne hade gjort till Gustaf Adolf, men detta förhindrades och var så mycket lättare att afböja, som deras finanser genom den danska förvaltningen voro i grund förstörda samt norrmännen i allmänhet äro ganska sparsamma. — — — —