Sida:Sweriges Rikes Lag.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

Bygninga Balk.

5. §. Äng och åker böra i hägn stå, til thes hwarthera bärgad är. Ej måge the förr til boskaps bet upgifwas, wid bot som i 9. Cap. sägs.


6. §. Hafwer någor hö eller säd ute, sedan hans grannar sitt infördt hafwa; tå äga the säga honom til, at han ock förer sitt in. Gitter han wisa hinder och trång; tå måge the fä sitt ej insläppa, utan biuden sig til, at hielpa honom, för skiälig lön, bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta, och ther om stänga. Wil han thet icke, eller fins ej nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom så tilsagdt är. Säga the ej til, och skada af fä theras sker; fylle then up, och böte, som i 9. Cap. stadgas.


7. §. Står annars mans åker oskuren i wägen för then, som sin säd införa wil; säge tå honom til at undanskära. Sker thet ej; tå må han, som införa wil, then andras säd undanskära, ther skadan minst är, i band binda, och ax undanhemta, och sedan saklöst ther framåka. Är ock äng oslagen, tå skal i sådant fall både slås och undanräfsas. Far någor annorledes öfwer åker eller ängsteg; böte en daler för hwar teg, och skadan åter.


8. §. Then, som af ondsko och öfwerdåd,

hugger