Sida:Sweriges Rikes Lag.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141
Bygninga Balk.

ware saklös. Wet man ej huru eld är kommen lös; wite tå med sielfsins wådaed, at thet ej af hans wangiömo eller wållande skedt är. Brister han åt eden; böte, som i 1. §. sagdt är.


3. §. Hafwer legohion, emot husbondans warning och wilja, burit eld i uthus, och andra rum, eller annorledes owarsamt thermed omgått, som förr är sagdt; ware tå husbonde saklös, och legohion gälde then skadan theraf timar, eller plichte med kroppen. Kommer eld lös af gäst eller wägfarande, och brinner up gästgifwarens, eller annars mans hus; ware lag samma.


4. §. När skada af wåda skedt, eller genom thens wållande, som skadan ej gälda kan; tå bör Häradet brandstod gifwa för hus, som the woro, när the afbrändes, och för bonde nödige äro, så ock för säd, foder, och boskap, som til gårdens bruk tarfwas, och han mist hafwer: men för andra lösören, och husgeråd, gifwes ej brandstod, ej eller för badstufwu och kölna.


5. §. Af alla hemman i häradet skal brandstod gifwas efter hemmantalet. Frälsemans sätes och ladugård, så ock prestegård, måge ej brandstod niuta, ther the ej then gifwa: ej mätes hus therå högre, än å bondehemman.


6. §.
S 3