Sida:Sweriges Rikes Lag.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
367
Rättegångs Balk.

ostadigt, äntå at Rätten gifwer thet rådrum, at sig wäl betäncka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.


27. §. Förtiger witne något, som han wet til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfwertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.


28. §. Witnens utsagor bör Domaren noga upskrifwa låta, och i parternas åhöro upläsa, at witnen måge sig förklara, om theras ord och mening rätteliga fattade äro, och warde sådant ther hos infördt. Påminner sig witnet sedan något mera, förr än i saken dömdt är; gifwe thet strax Rätten tilkänna.


29. §. Tu witne äro fullt bewis, ther i the sammanstemma. Ett witne om sielfwa målet gälle ej mer, än för halft bewis; och tå bör then som käres til, med ed sig wärja. Är han ej af then frägd, at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas.


30. §. Ther uppenbart, och på sannelika skiäl grundadt rychte, eller andra bindande omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock Domaren wärjemåls ed ålägga. Men ej må thet

ske,