30. Ther Åklagaren haffuer ingen annor Skäl medh sigh på sitt Klagemål, vthan wil holla thet medh sin Edh, at han haffuer Rätt, medh sådan Edh kommer han icke Swarandenom til Lagen: Förty Edh skal icke gå mot Edh, ey bör heller Eden (effter som man nu ther talar om) wara på Åklagarens sida, vtan på hans sida som Swaranden är. Medh Edh skal man swara och icke klaga, och ingen må swäria sig penning til.
31. Ther en warder beslagen medh noghot
Högmåls ärende eller annor swår Saak, thet som går
på Lijfuet eller heeder och ähro, och är en sådan Skäl til,
at han kan bindas til Saken, ey kan han heller komma
Lagh åstad, tå säger Lagboken at upsättias skal tolff
manna Nämpd, wärie the honom, wari warder, fälla
the honom, wari fälter. Nu är Saken stundom så
blind, at Nämpden säger sig hwarken kunna wäria
eller fälla, och är så när sedan som förr. Men thet är
icke rätt sagt, förty om the icke kunna fälla honom så
är han warder nogh, och bör giffuas lös, ty at then
som icke kan bindas til Saken, han skal warda frij: Och
hwad Rätt woro thet, at man skulle pijna och plåga
then, som man intet kunde betyga öfuer. Skal man
ock altijdh mera wara benägen til at hielpa än stielpa.
Så skal man holla thet för en almenneligh Regel i all
Rättegång, at ther som så blinde Saker äro, ther man
