af eganderättskränkning fasthölls. Furtum possessionis, som omtalas i L. L. B. 10: 7, hölls fortfarande skildt från tjufnad (jfr. Abrahamsson ad Kp. 10, a och ad Tj. 38, a). Furtum usus, som ursprungligen icke synes hafva skarpt skiljts från tjufnad (jfr. L. L. B. 53; 38, hvilken dock troligen är en presumptionsbestämmelse), tyckes senare hafva mera afsöndrat sig och förts till B. B. 42 (olofligt mjölkande); jfr. Sjöl. 12/6 1667, c. 19. Djur (äfven foglar) i djurgårdar betraktades såsom ockuperade, och sådan oloflig jagt följaktligen såsom tjufnad, K. St. 29/8 1664, § 8. Mera sväfvande var frågan om besittningskränkning. Gränsen mellan förskingring och tjufnad, som ursprungligen lemnats obestämd, (hvilket antagligen sammanhängde dermed, att hufvudvigten i tjufnadsreqvisitet lagts på det med förskingringen gemensamma momentet af hemligt tillegnande) förefaller dock i det hela hafva skärpts (jfr. t. ex. St. L. Kp. 2: 2 med Abrahamsson ad Kp. 9, a). Angående förskingring af embetsmän gåfvos under Carl XI flerfaldiga stränga bestämmelser; likväl hölls äfven detta fall mestadels i sär från tjufnad (jfr. S. Hofr. Res. 16/10 1729, Flintberg V, 643; äfvenså Abrahamsson ad Kg. V, i. f.; deremot visserligen KyrkoL. 1686, 28: 2, som emellertid icke stadgar straffet för kyrkostöld – dödsstraff – enligt Str. O. 1653, § 3). I fråga om hittegods betraktades såsom tjufnad de fall, att upphittaren från början kännt egaren eller, vid tillfrågan, nekat till innehafvet; deremot icke den blotta underlåtenheten att lysa (Abrahamsson ad Tj. 33, b). Enligt K. Pl. 6/12 1697 straffades emellertid tillgrepp af skepp och gods, som sjöfolket öfvergifvit, eller som kommit utan folk i land, såsom tjufnad. Beträffande bodrägt i ordets nuvarande betydelse (i L. L:s språk betyder bodræt att draga egendom ur någons bo genom att locka hans folk till hustjufnad, jfr. Schlyter Gloss. h. l.), gjordes skillnad mellan att make undandrog gemensam egendom, hvilket icke ansågs straffbart; och att make undandrog den andres
