för att ur fickor stjäla penningar och andra persedlar. Nämnda K. F. innehåller emellertid icke denna inskränkning i sjelfva reqvisitet, men den synes stundom hafva tillämpats i praxis, jfr S. Hofr. Utsl. 5/11 1801 (Flintberg V, 542); den bortföll emellertid genom K. Förkl. 23/3 1807, art. 18. Vid fickstöld skulle brottslingen »för blotta tillbudet» undergå samma straff som för det fullbordade brottet. Genom K. F. 3/8 1748 (jfr K. Förkl. 23/3 1807 art. 19) utbröts ur den förutvarande qvalikationen i M. B. 43: 1, såsom en strängare qvalifikation, tillgrepp af kreatur å bete. Det ofvannämnda fallet, mjölkning af främmande kreatur, som på sin tid synes hafva uppfattats såsom typ för furtum usus, skärptes väsentligt genom K. F. 21/1 1773, men, såsom tydligt angifves i K. B. 26/10 1790, gälde denna skärpning endast olofligt mjölkande af djur ute å bete. Tillgrepp å fyrbåkar m. fl. »säkerhetsanstalter» för sjöfarten skulle, jemlikt K. F. 16/5 1827, § 41, straffas enligt M. B. 21: 2, 9 (motsvarande Str. L. 19: 10, 15). Angående innehaf och förfärdigande af dyrk m. m. infördes en politibestämmelse (ͻ: utan afseende på handlingens natur af förberedelse till stöld) genom K. F. 9/12 1756.
Härtill kommo vidare allmänstraffrättsliga bestämmelser. Den gamla principen om sammanräkning af värde vid särskilda tillgrepp (två K. B. 1699, jfr ofv.) upprepades i K. B. 25/11 1762. Beträffande iteration föreskref K. B. 16/2 1738, att snatteri, begånget efter stöld, skulle betraktas såsom stöld. Om stöld efter rån, se Schmidt J. A. 17, 383. Straff för tredje eller högre resa förutsatte, jemlikt K. Res. 7/11 1797, att inkulpaten förut undergått ett straff, som uttryckligen ålagts för närmast lägre resa.
Hvad angår straffen, inträdde i några fall för redan uppställda qvalifikationer ytterligare skärpning; t. ex. vid inbrott, genom K. B. 1/4 1773; vid brefstöld, genom K. B. 23/4 1752; om tillgrepp af kreatur å bete (hvilket blef urbota genom K. F. 3/8 1748) jfr. ofv. Under Gustaf III
