Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
46
– § 1, I B n:o 1 –

erfarenheten visat, att det så ofta är förenadt med animus domini, att det skulle vara praktiskt olämpligt att behandla tillgreppet i och för sig endast såsom besittningsstöring och låta straffbarheten för tjufnad uppstå först då gerningsmannen möjligen företagit en ytterligare handling (försäljning, förtärande etc.), hvarigenom hans animus domini alldeles uttryckligen objektiverats. Lagarne betrakta derför animus domini såsom tillräckligt objektiverad genom sjelfva tillgreppet (såvida inga omständigheter göra det sannolikt, att detta gått ut på. något mindre än eganderättskränkning: besittningsstörande, olofligt brukande o. s. v.). – Det nämnda är tydligen icke tillämpligt på det undantagsområde af tjufnadsdeliktet, hvilket icke innefattar rättsstridigt öfverförande af innehaf: derom jfr. särskildt ad § 3 m. 1.


1. Besittningskränkningens förutsättningar.


Såvidt emellertid ofvanstående regel gäller, blir alltså handling, som icke innefattar rättsstridigt öfverförandei innehaf, icke tjufnad. Häraf åter äro framför allt två slutsatser att, draga: dels a) att ett icke rättsstridigt öfverförande i innehaf (äfven med en rättsstridig animus domini!), dels b) att en eganderättskränkning med hänsyn till en redan i den kränkandes innehaf varande sak, icke utgör tjufnad. Förstnämnda synpunkt är framför allt af betydelse för gränsen emellan tjufnad å ena sidan samt hittegodsdeliktet (Str. L. 22: 19) och förskingring (Str. L. 22: 11) å den andra; sistnämnda synpunkt för gränsen emellan tjufnad och förskingring.

ad α. Ur denna synpunkt kräfves ett åtskiljande mellan rättsstridigt och icke-rättsstridigt öfverförande i innehaf. Att innehafstagandet såsom sådant är rättsstridigt förutsätter med nödvändighet, att saken i någon grad (åtminstone med hänsyn till för den tillgripande kända särskilda omständigheter) kan anses, i handlingens ögonblick,