Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65
– § 1, Ii B –
B. Animus lucri.


Den omstridda frågan, huruvida animus lucri är reqvisitmoment vid tjufnadsdeliktet, bör besvaras jakande (jfr. S. A. G. § 91; dervid måste man dock icke förgäta den vigtiga regeln: species lucri est ex alieno largiri et beneficii debitorem sibi acquirere. l. 56 § 1 D. de furt. 47, 2). Frågan om tjufnadsdeliktets existens in casu bör nemligen icke afgöras enbart efter resultatet med hänsyn till viss rättighets kränkning och insigt derom, utan äfven med hänsyn till den psykologiska arten af samhällsfarligheten, jemfördt med den mer eller mindre infamerande verkan i den allmänna opinionen, som tjufnadsstraffet knappast undgår att utöfva. Den psykologiska, beskaffenheten är uppenbarligen helt annan vid det lukrativa, parasitiska tillgreppet än vid den på öfversitteri, sjelfrådighet, hänsynslöshet etc. beroende eganderättskränkning, som icke är förenad med uppsåt till någon som helst vinst för egen räkning. Derför är det icke tillräckligt, att uppsåtet gått ut på att öfverföra värde från en förmögenhetssfer till en annan: detta öfverförande måste äfven af den tillgripande uppfattas såsom innebärande en vinst för sistnämnda förmögenhetssfer, så att värdeöfverförandet icke af honom anses neutraliseradt genom ett vardeöfverförande i motsatt riktning. Icke blott en sak af marknadsvärde, utan äfven t. ex. en skuldsedel af fullt solvent person (åtminstone till en del af dess belopp) kan betraktas såsom eqvivalent. Lika med den faktiskt lemnade eqvivalenten torde under omständigheter det fall böra anses, att tillgriparen har den grundade tillförsigten, att en eqvivalent skall komma egaren till godo. Härvid måste först och främst utredas, att det i tillgreppsögonblicket verkligen var hans mening, att en fordran skulle uppstå och hans öfvertygelse, att denna fordran skulle komma att infrias. Deremot kan det icke

vara afgörande, huruvida fordran var juridiskt giltig

5