försäkrade att Johans antagande skett med enhälligt samtycke. De obehageliga rykten som lupit omkring landet tyckas derigenom hafva blifvit tystade, och Konungen återvände till Dannemark sedan han gjort sin Eriksgata.
Emedlertid kunde de enskilta fiender Sturen ådragit sig icke med kallsinnighet betrakta det anseende han bibehållit, oaktat regerings-förändringen, och Johans vägran att bryta den besvurna amnestien uppretade deras harm ända till raseri. Man erindrade sig likväl att det gafs en myndighet på hvars vink alla eder förlorade sin helgd, att Påfven kunde upphäfva de fastaste löften, och att han sällan vägrade denna gunst då den kunde gagna hans tjenare. Jacob Ulfsson erhöll också, utan svårighet, den helige Fadrens tillåtelse att fordra ersättning för den skada som skett under föregående fejd, och Sturens fiender visade en oförsonlighet, som väckte äfven de Danskas förargelse. Johan
