än det stod der, må ni tro, och det töfvade icke heller länge förr än kungen kom både med drottningen och prinsessan och skulle se sig om i det nya slottet. Pojken stod der och sysslade igen, han.
“Här står slottet fix och färdigt, får jag henne nu?“ skrek pojken.
“Det var nu det,“ sade kungen ; “du får komma in, så vi kunna talas vid om saken,“ sade han, ty han märkte att pojken kunde något mer än folket mest, och så gick han och grubblade på huru han skulle kunna bli af med honom. Ja, kungen gick då förut, och så drottningen, och så kom prinsessan närmast foro ungersvennen. Bäst som han gick, så önskade denne att han skulle vara den vackraste i hela verlden, och med detsamma så var han det. Då prinsessan fick se hur vacker han hade blifvit med ens, vinkade hon åt drottningen, och drottningen åter åt kungen, och då de hade skådat sig mätta, så kunde de granneligen se, att han vore mera än han såg ut för, då han kom dit som en trashank. Så beslöto de att prinsessan skulle hålla fint i, tills hon fick utrönt hur det förhöll sig med honom. Ja, prinsessan gjorde sig nu så mör och mjuk som en smörask och tisslade och tasslade med honom; hon kunde då icke vara honom förutan hvarken dag eller natt. Då det led ett stycke fram på den första qvällen, sade hon: “Då vi nu ändå ska’ ha hvarandra, du och jag, så har du väl inte något att dölja för mig, och du döljer väl ej för mig huru du har burit dig åt för att göra alla de der präktiga storverken heller?“
“Åh ja,“ sade gossen, “det skall du nog få veta sedan; låt oss bli man och hustru först; förr låter det sig inte göra,“ sade han.
Den andra qvällen var prinsessan icke rätt vid humör. Hon kunde nog märka, mente hon, att han icke brydde
