Nalle Klumpfot, ty han plär vara grof i att betala, när han tar skjuts och hänger sig på hästryggen.“
“Ja, du skall få skjuts öfver fjellet,“ sade bonden, “om du vill möta mig här i morgon så här dags.“
Han tyckte att Mickel gjorde narr af honom och var ute med räfstrecken sina. Så tog han med sig en laddad bössa i släden, och när Mickel kom och tänkte han skulle få fri skjuts, så fick han i stället en hagelsvärm i skrofvet, och så drog bonden pelsen af honom, så hade han både björnhud och räfpels.
De skulle odla jord i sam-ego.
Det var en gång räfven och björnen skulle hafva åker i sam-ego. De hade en liten vret uppe i skogen, och det första året sådde de råg. “Nu få vi dela som rätt är,“ sade Mickel; “vill du ha roten, så tar jag toppen,“ sade han. Ja, det ville björnen; men då de hade tröskat, fick räfven korn, och björnen fick icke annat än halm och strå. Klumpfot tyckte icke om detta, men räfven sade, att det Tar så som de hade kommit öfverens om. “I år är det jag som har vinsten,“ sade räfven, “ett annat år är det du; då skall du ha toppen, och jag får nöja mig med roten.“ Men när våren kom, sporde Mickel hvad björnen tyckte om morötter. Jo, det var bättre kost än korn, tyckte björnen, och så tyckte räfven med. Då hösten kom, tog räfven morötterna, och björnen fick blastern. Men då blef Nalle så sindt, att han tvärt sade upp kontraktet med Mickel.
