112
ej varit större, men våra förfäder lefde mera sammanträngdt än nu. Allt är förstört, man letar efter ruinerna, och sjelfva den catholska andan blixtrar endast då och då svagt fram hos någon ortodox, som suckar efter det förlorade väldet. Långsamt, men med blodiga steg gjorde den påfliga hierarchien sina framsteg i Sverige, och rasade under sitt stigande som ett blod- och penningetörstigt vilddjur, men hunnen till sin högsta makt, det är ju märkbart, föll den för en enda mans politik, som, begagnande fläkten af den nya uppflammande bättre tidsandan, störtade med slug beräkning på några få år, nästan utan blodsutgjutelse, hvad de fallne småningom under seclers lopp vunnit med eld och svärd.
Landshöfdinge Embetet. Sedan
Fylkeskonungarnes välde blef störtadt, och Svea och
Götha riken kommo under en konung, hvars makt
småningom stadgade sig, erhöllo Provincerna
Höfvidsmän, som tillsattes af konungarna, och directe
stodo under deras befäl. De kallades en tid
Foghati, som synes af K. Albrechts stadga af 1375,
om Hus- Tings- och Kyrkofred, der det heter i
19 §; Oc scal hvar en foghati oc Ämbitsman i
sine Foghati thenne fred sjelfver lofva. Egentligen
var Foghat en civil syssla, och svarade ungefär
mot Advocat eller Landsfiscal dock med
verkställande makt. — Också kallades Länets Styresmän,
sedan deras befattning blifvit mera bestämd,
Konungens Befallningsmän, Ståthållare, Höfvidsmän.
Den första vi känne, var Eric Carlsson Örnfot till
Broby från 1373 till 1380. Ehuru de ofta
innehade både Norrköping och Stegeborgs slott var
deras egentliga boställe Kungsgården Stång, som
legat östan om Stång vid den nu så kallade
