Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
INLEDNING.

oss hvart som helst och försaka vår konungsliga prakt, tilldess vi få se, huruvida sådan olycka som denna drabbat någon annan lika väl som oss; om detta icke är händelsen, skall döden för oss vara att föredraga framför lifvet. Hans broder gick in på förslaget; de lemnade palatset genom en bakport och vandrade oupphörligt, både dag och natt, tilldess de anlände till ett träd, som stod midt på en äng, invid en källa, icke långt ifrån hafsstranden. De drucko af källans vatten och satte sig ned för att hvila; och när det lidit något på dagen, sågo de, huru hafvet började häfva sig, och derifrån trädde en svart pelare, som höjde sig ända till himmelen och nalkades mot ängen. Förskräckta öfver denna syn klättrade de upp uti trädet, som var ganska högt, för att derifrån se, hvad som nu skulle komma. Och si! det var en ande af jättelik storlek, med bred panna och ofantlig kroppsmassa, som på hufvudet bar en kista. Han gick i land och kom till trädet, hvari de begge konungarne uppklättrat, satte sig vid dess stam, öppnade kistan och tog derutur ett mindre skrin, hvilket han likaledes öppnade; ur skrinet framträdde en ung qvinna, skön och härlig som den skinande solen. Anden kastade sina blickar på henne och sade: O, jungfru af ädel börd, hvilken jag bortfört under din brudnatt, jag önskar att sofva en liten stund; — dermed lade han sitt hufvud i hennes knä och insomnade. Jungfrun lyfte nu sitt ansigte mot trädet och såg der de bägge konungarne; hon flyttade andens hufvud ur sitt knä och lade det mot marken samt reste sig upp under trädet och gjorde tecken åt de bägge konungarne, likasom hade hon velat säga: kommen ned och frukten icke för denna ande! De svarade henne: vi besvärja dig vid Allah, att du håller oss ursäktade i denna sak! Men hon sade: jag besvär er vid densamme, att J kommen ned, och, om J det icke gören, skall jag väcka denna ande, som skall bereda er ett grymt dödssätt. När hon så skrämde dem, kommo de ned till henne; och sedan de stadnat hos henne så länge hon ville, upptog hon ur sin ficka en pung och framtog derur ett snöre, på hvilket nittioåtta signetringar voro uppträdda, och sade till dem: Veten J, hvad dessa betyda? De svarade: Vi veta det icke.