Det var just midsommardagen. En märkvärdig, en herrlig dag. Himlen strålade; huset var färdigsmyckadt till nästa dags fest. Ett och annat rum syntes utaf blomster, speglar och draperier förvandladt liksom genom ett trolleri. Jag gick förbi mangelboden dernere; den var omskapad till en löfsal, dekorerad med en rad af bländande, hvita handdukar och handfat, bestämd till toalettrum åt den yngre delen af lägret. Vårt sällskap, som på förmiddagen varit något spridt, slöt sig nu desto förtroligare tillsammans. Vi hade gjort en herrlig tur på vattnet och funno det ännu herrligare att komma hem igen. Om det öfvernaturliga och mystiska blef det alls icke taladt, men deremot mycket om den förestående balen. Huru förunderligt lätt och glad kände jag mig ej den aftonen! Jag visste hvarthän dermed. Jag hade lust att springa, stiga till fjälls, flyga bort på en osadlad häst, eller i brist deraf gå upp i en luftballong; med ett ord, jag måste röra mig, röra mig fritt, obundet, naturnödvändigt, tvånglöst, som i fordna dagar! — — Det var den gång, då lilla papilio urticæ så riktigt af hjertans lust kunde tumla sig öfver hemmets ändlösa blomstermarker, innan den, fången och vederbörligen klassificerad, blef satt på nålen i insektlådan, den stora välbekanta insektlådan! der hvarest man sitter så städadt i rader med stilla, korslagda vingar —; huru det var, min fjärilsnatur vaknade, och under det de andra grupperade sig omkring springbrunnen ute på gräsplanen och en kraftig hand spelade Webers herrliga »Uppmaning till dans» på flygeln, svingade jag mig omkring i ohejdbar flygt rundt om salens pelare och bort under de genljudande hvalfven. Då jag ändtligen sagt godnatt och var kommen upp på
